Andas – Done IT all

hur ändras partialtrycket i lungorna om man blåser ut genom ett litet rör?

Om man blåser ut genom ett långt rör, ändras partialtrycken för gaserna i utandningsluften på grund av flera faktorer som påverkar gasutbytet och luftflödet:

Ökat dödutrymme: Ett långt rör ökar mängden ”dödutrymme” – den del av luftvägarna där inget gasutbyte sker, som vanligtvis finns i trakea och större bronker. Detta gör att en större mängd av den utandade luften inte når alveolerna, vilket minskar mängden syre (O₂) som diffunderar in i blodet och koldioxid (CO₂) som avlägsnas från blodet. Partialtrycket av CO₂ kommer därför att öka i utandningsluften medan partialtrycket av O₂ minskar.
Minskad effektivitet i gasutbyte: Eftersom en del av luften andas ut genom röret istället för direkt ut ur lungorna, kvarstår en del av koldioxiden längre tid i lungorna. Detta innebär att koncentrationen av koldioxid ökar i alveolerna, vilket höjer dess partialtryck. Syrehalten i inandningsluften minskar också, vilket sänker syrets partialtryck i alveolerna.
Minskat partialtryck av syre vid utandning: I och med att mer koldioxid samlas i alveolerna, minskar den relativa mängden syre, vilket leder till ett lägre partialtryck för syre i utandningsluften.

Sammanfattningsvis: genom att blåsa ut genom ett långt rör ökar CO₂-partialtrycket i alveolerna och minskar syrepartialtrycket, eftersom utbytet av syre och koldioxid blir mindre effektivt och det döda rummet blir större.

om man istället för ett rör använder läpparna och formar en mycket liten öppning, alternativt bara blåser ut genom ena näsborren, hur ändras partialtrycket då?

Om man blåser ut genom en mycket liten öppning med läpparna eller bara genom ena näsborren, sker en annan effekt som påverkar partialtrycket:

Ökat motstånd i luftvägarna: En mindre öppning ökar motståndet mot utandningen. För att få samma luftvolym att passera genom den lilla öppningen krävs ett högre tryck i lungorna, vilket innebär att andningsmusklerna måste arbeta hårdare. Detta kan leda till en långsammare utandning, vilket påverkar gasutbytet.
Ökad tid för gasutbyte: Den långsammare utandningen innebär att luft stannar kvar längre i alveolerna, vilket kan leda till att mer syre diffunderar från alveolerna till blodet och mer koldioxid diffunderar från blodet till alveolerna. Detta ökar koldioxidens partialtryck i utandningsluften och minskar syrets partialtryck, liknande effekten som vid användning av ett rör.
Tryckeffekt på alveolerna: Eftersom trycket i lungorna ökar för att övervinna motståndet, kan detta även leda till en lätt ökning av alveolernas totala tryck. Även om den totala förändringen är liten, kan detta ha en viss påverkan på diffusionen av gaser.

Sammanfattningsvis: Genom att blåsa ut genom en liten öppning, till exempel genom läpparna eller ena näsborren, ökar partialtrycket av koldioxid i utandningsluften och syrets partialtryck kan minska något. Effekten är liknande som vid ett långt rör, men sker genom en kombination av ökat luftvägsmotstånd och långsammare utandning.

Så för att ”hålla andan” så lång tid som möjligt, ska man då inte andas ut alls eller andas mycket sakta, genom ett rör eller liten öppning i läpparna?
Tiden jag menar är ifrån man fyllt inandningen det som går tills dess luften är slut och man måste andas in igen.

För att maximera tiden man kan ”hålla andan” efter en full inandning, vill man minimera förlusten av luft och effektivisera syreutnyttjandet. Här är några faktorer som spelar in:

Sakta utandning genom liten öppning: Att andas ut långsamt genom en liten öppning (som läpparna eller ena näsborren) minskar luftflödet och hjälper till att spara syre i lungorna under en längre tid. Den långsammare utandningen gör att alveolerna behåller ett högre partialtryck av syre längre, vilket gör att syret kan diffundera till blodet under en längre tid. Detta förlänger perioden tills du måste andas in igen.
Minimalt gasutbyte vid långsam utandning: När utandningen är långsam och kontrollerad, kan kroppen effektivt ventilera koldioxid utan att förlora för mycket syre på en gång. Genom att bara släppa ut små mängder koldioxid i taget, undviker man att för mycket syresatt luft lämnar lungorna för snabbt. Detta är effektivare än att hålla andan helt, eftersom ansamlingen av koldioxid är det som triggar andningsreflexen.
Undvik total andhållning: Att inte andas ut alls gör att koldioxid snabbt ansamlas i blodet, vilket starkt påverkar andningscentrum i hjärnan och utlöser behovet att andas in snabbare. Kroppen börjar känna av höga CO₂-nivåer som obehagliga och tvingar dig att andas in snabbare än om du hade låtit viss koldioxid långsamt lämna kroppen.
Optimalt val – mycket långsam utandning: Genom att använda en metod med mycket långsam utandning, till exempel genom en liten öppning i läpparna eller bara genom näsan, fördröjer du tidpunkten för när syret i lungorna är ”slut” och håller koldioxidnivåerna under bättre kontroll. Effekten blir att tiden du kan hålla andan förlängs, eftersom du skjuter fram punkten när du verkligen måste ta ett nytt andetag.

Sammanfattning: Att andas ut mycket långsamt genom en liten öppning, snarare än att inte andas ut alls, är den mest effektiva strategin för att maximera tiden du kan hålla andan tills du verkligen behöver andas in igen.

Hur lång tid man man som mest fördröja nästa andetag med ovan metod?

Hur länge man kan fördröja nästa andetag med denna metod varierar stort mellan individer och beror på faktorer som syreupptagningsförmåga, lungvolym, fysisk kondition, mental träning och koldioxidtolerans. För en tränad person som använder långsam utandning genom en liten öppning kan andhållningstiden förlängas, men följande riktlinjer ger en ungefärlig uppfattning:

Otränade personer: En vanlig, otränad person som använder denna metod kan förlänga sin andhållning till omkring 30–60 sekunder efter en maximal inandning. Metoden med långsam utandning kan lägga till cirka 10–20 % till deras normala andhållningstid.
Måttligt tränade personer: Personer med viss träning i andhållning, som utövare av yoga eller mindfulness, kan hålla andan i cirka 1–2 minuter genom att andas ut långsamt. För dessa personer kan tekniken för långsam utandning förlänga andhållningen med ytterligare 15–30 sekunder.
Vältränade fridykare och andningsutövare: Professionella fridykare och personer som tränar specifikt för andhållning kan med långsam utandningsteknik hålla andan i över 3 minuter, med vissa som kan närma sig 4 minuter eller mer. Dessa personer har tränat både sin syreupptagningsförmåga och tolerans för koldioxid, vilket gör att de kan använda denna teknik för att förlänga andhållningen markant.
Extremt tränade fridykare: Professionella fridykare med specifik träning kan i vissa fall hålla andan i 5 minuter eller mer. Dessa personer använder en kombination av långsam utandning och mentala strategier för att sänka ämnesomsättningen och syreförbrukningen, vilket förlänger andhållningstiden ännu mer.

Vad påverkar maximal tid?

Koldioxidtolerans: Personer med hög tolerans för CO₂ kan hålla andan längre, då deras kroppar bättre hanterar koldioxidens ”kvävande” effekt.
Lungvolym och syreupptagningsförmåga: En större lungvolym och effektiv syreupptagning gör att syret räcker längre.
Mental och fysisk avslappning: Att sänka pulsen och hålla kroppen så avslappnad som möjligt minskar syreförbrukningen och förlänger tiden man kan hålla andan.

Genom att använda långsam utandningsteknik kan alltså de flesta öka sin andhållningstid något, men den exakta tiden varierar beroende på kroppens anpassning till syrebrist och koldioxidansamling.

Om man nu simmar under vatten och håller andan som ovan, ska man andas in så lungorna är maximalt fyllda eller till cirka 80% och då med bröst och bukrörelser förflytta luften i lungorna?

Om målet är att hålla andan så länge som möjligt medan man simmar under vatten, är det ofta bäst att inte fylla lungorna maximalt, utan snarare till ungefär 80–90 % av deras kapacitet. Här är några skäl till varför denna nivå kan vara mest fördelaktig:

Undvik för högt tryck i bröstet: Att fylla lungorna helt kan öka trycket i brösthålan, vilket gör det svårare för blod att flöda till hjärtat och kan minska syrets cirkulation till kroppens organ. Med cirka 80–90 % fyllning undviker man detta och håller ett optimalt blodflöde och syreutbyte.
Ökad komfort och avslappning: Med något mindre luft i lungorna är det lättare att hålla kroppen avslappnad, vilket minskar syrebehovet. Fulla lungor kan också kännas obekväma, särskilt vid rörelse, vilket kan öka energiförbrukningen och därmed förkorta andhållningstiden.
Bättre flytbarhet och balans i vattnet: Helt fyllda lungor ger starkare lyftkraft, vilket kan göra det svårare att hålla sig neutralt i vattnet. Med cirka 80 % fyllning är kroppen närmare neutralt flytande, vilket kan göra det lättare att röra sig långsamt och energieffektivt under vattnet.
Flytta luft mellan bröst och buk: Att långsamt förflytta luft mellan bröst och buk genom små, kontrollerade rörelser kan bidra till bättre syresättning. Rörelsen hjälper till att fördela syret mer effektivt genom att öka kontakten mellan luften i lungorna och alveolerna, där syreutbytet sker. Små diafragma- och bröstkorgsrörelser kan också lindra andningsreflexen, eftersom rörelsen ”lurar” hjärnan att känna mindre koldioxidtryck och obehag.
Lägre risk för hyperventilationseffekter: Om man fyller lungorna maximalt och försöker hålla andan utan att låta koldioxid byggas upp naturligt kan man lättare känna yrsel eller illamående under andhållning. Genom att andas in till cirka 80 % och använda små rörelser stabiliseras koldioxidnivåerna gradvis, vilket förlänger komforten och minskar risken för oönskade effekter.

Sammanfattning

En optimal strategi för andhållning under vatten är att andas in tills lungorna är cirka 80–90 % fulla och sedan använda små, mjuka bröst- och bukrörelser för att förflytta luften. Detta ger dig balans mellan syretillgång, komfort och möjlighet att röra dig effektivt i vattnet, vilket tillsammans maximerar den tid du kan hålla andan.

hur mycket kan tiden att hålla andan påverkas om man inte andas in 100%

Att andas in till 80–90 % istället för 100 % av lungkapaciteten kan i vissa fall förlänga andhållningstiden, särskilt för personer som försöker maximera komfort och avslappning under andhållning. Genom att undvika en maximal inandning kan man ofta hålla andan längre på grund av följande fysiologiska och psykologiska effekter:

Minskad obehagskänsla: Fullt fyllda lungor kan skapa ett ökat tryck i bröstkorgen, vilket kan kännas obekvämt och trigga andningsreflexen tidigare. Att andas in till 80–90 % minskar detta tryck, vilket ger en känsla av större komfort och avslappning. Denna ökad komfort kan göra att man förlänger andhållningstiden med ungefär 10–20 % jämfört med en maximal inandning.
Förbättrat blodflöde och syreutbyte: En något mindre luftfylld bröstkorg minskar trycket på hjärtat och de stora blodkärlen, vilket underlättar blodflödet till lungorna och organen. Detta förbättrade blodflöde kan optimera syreutbytet och syretillförseln till hjärnan och musklerna, vilket kan leda till en marginell ökning i andhållningstiden, kanske med ytterligare 5–10 % beroende på individens anpassningsförmåga.
Minskad lyftkraft i vattnet: I en undervattenssituation gör en mindre luftvolym i lungorna att kroppen är närmare neutralt flytande, vilket innebär att du behöver anstränga dig mindre för att hålla dig stilla eller nära botten. Detta kan indirekt bidra till längre andhållningstid genom att minska energikostnaden och behovet av att ta ett nytt andetag.
Psykologiska fördelar: Att andas in till en nivå som känns mer naturlig och kontrollerad kan också minska ångest och spänningar under andhållningen, vilket är viktigt för att kunna slappna av och hålla ner hjärtfrekvensen. Denna avslappning minskar syreförbrukningen, vilket kan lägga till extra sekunder till andhållningstiden.

Hur stor är den faktiska tidsskillnaden?

För en vanlig person kan skillnaden mellan att fylla lungorna till 100 % och 80–90 % ge en förlängning av andhållningstiden på mellan 5 och 20 % beroende på andra faktorer som fysisk kondition, koldioxidtolerans och träning i andhållning. För en person som redan kan hålla andan i 1 minut kan detta innebära en förlängning på 5–15 sekunder, medan en erfaren fridykare som kan hålla andan i 3 minuter kan förlänga tiden med ytterligare 10–30 sekunder.

Sammanfattning: Att andas in till 80–90 % av lungkapaciteten istället för 100 % kan ge en längre, mer bekväm andhållningstid för många, vanligtvis en ökning på 5–20 %, eftersom det bidrar till bättre blodflöde, mindre obehag och effektivare energianvändning under andhållningen.

Vad händer i kroppen om man exempelvis springer och endast andas in och ut genom ena näsborren eller på annat sätt begränsar luftflödets area?

Om man springer och samtidigt begränsar luftflödet genom att bara andas genom ena näsborren eller genom en liten öppning i munnen, sker flera fysiologiska förändringar i kroppen eftersom den behöver anpassa sig till det begränsade syreintaget och ökade koldioxidnivåerna. Här är vad som händer:

Minskad syretillförsel: Att begränsa luftflödets area minskar mängden luft och därmed syre som når lungorna vid varje andetag. Eftersom musklerna behöver mer syre under fysisk aktivitet som löpning, kan syrebristen leda till tidig muskeltrötthet. Kroppen kan också börja bilda mjölksyra snabbare, vilket ökar risken för mjölksyraackumulering och därmed trötthet.
Ökad koldioxidnivå i blodet: När du inte ventilerar tillräckligt effektivt genom en begränsad luftväg, som en näsborre, bygger koldioxid (CO₂) upp sig snabbare i blodet. Detta kan trigga kroppens andningscentrum att öka andningsfrekvensen för att försöka göra sig av med koldioxidöverskottet. För höga koldioxidnivåer kan leda till obehag och en känsla av andnöd, vilket kan göra det svårt att fortsätta springa.
Högre andningsfrekvens: Begränsningen av luftflödet leder ofta till att man omedvetet börjar andas snabbare för att kompensera. Kroppen försöker få in tillräckligt med syre genom fler andetag per minut, men det kan vara svårt att uppnå en effektiv syreupptagning på detta sätt. Denna höjda andningsfrekvens är mindre energieffektiv och kan leda till snabbare utmattning.
Ökad hjärtfrekvens: På grund av syrebristen och ansamlingen av koldioxid börjar hjärtat slå snabbare för att leverera mer blod till musklerna och försöka hålla syretransporten uppe. Detta leder till högre pulsnivåer än normalt vid samma arbetsintensitet, vilket ytterligare ökar kroppens energibehov.
Mental påfrestning och obehag: Att springa med begränsat luftflöde kan orsaka mental stress eftersom kroppen naturligt börjar känna en ökad andnöd. Denna stressreaktion kan trigga ångest eller panikkänslor och minskar förmågan att slappna av, vilket kan göra att löprundan känns ännu mer ansträngande.
Ökad träningseffekt för andningsmuskulaturen: En positiv effekt är att andningsmuskulaturen – inklusive diafragman och de interkostala musklerna – får arbeta hårdare för att dra in luft genom en smalare öppning. Detta kan, med upprepad träning, bidra till starkare andningsmuskler, vilket kan vara en fördel vid andra aktiviteter. Vissa träningsmetoder använder sig av kontrollerad begränsning av luftflödet för att förbättra andningsstyrkan och uthålligheten.

Sammanfattning:

Att begränsa luftflödet när du springer leder till minskat syreupptag och ökad koldioxidnivå, vilket gör att andningsfrekvensen och hjärtfrekvensen ökar. Detta skapar en större belastning på hjärt- och andningssystemet och gör att du känner dig tröttare snabbare. Effekten är fysisk och psykisk ansträngning, men det kan samtidigt stärka andningsmuskulaturen om det görs med försiktighet och under kontrollerade förhållanden.

Skulle effekten av att endast andas genom ena näsborren då man springer kunna motsvara det som händer i kroppen vid höghöjdsträning, alltså syrefattig tunn luft?

Ja, att begränsa luftflödet genom att andas endast genom ena näsborren medan man springer kan skapa vissa likheter med effekterna av höghöjdsträning, men de är inte helt identiska. Båda metoderna leder till lägre syretillgång för kroppen, vilket kan stimulera anpassningar i syretransporten och användningen. Men det finns några viktiga skillnader mellan de två:

Syrehalten i inandningsluften: Vid höghöjdsträning är det mängden syre i luften som är lägre (p.g.a. lägre atmosfärstryck), medan syrehalten i varje andetag är oförändrad när man begränsar luftflödet genom en näsborre på havsnivå. Med näsandning får du mindre syre per minut p.g.a. begränsad volym, men varje andetag innehåller samma syrehalt som normalt (ca 21 %).
Koldioxidansamling och ventilationsbehov: Begränsad andning genom en näsborre ökar snabbt koldioxidhalten i blodet eftersom du ventilerar ut CO₂ långsammare. Detta är en stark trigger för andningscentrum i hjärnan och kan orsaka obehag och andnöd snabbare än vid höghöjdsträning, där syrebristen i sig stimulerar andningen mer än CO₂-ansamlingen.
Hypoxiska anpassningar: Vid höghöjdsträning ökar produktionen av röda blodkroppar (erytropoies) och hemoglobin som svar på den låga syretillgången. Detta tar dock dagar till veckor att utvecklas och sker genom hormonet EPO som frisätts när syretrycket är konstant lågt. Begränsad andning genom en näsborre orsakar inte samma typ av långvarig hypoxi (lågt syretryck i blodet) och leder därför inte till samma ökning i röda blodkroppar.
Förbättring av andnings- och hjärt-kärlsystemets effektivitet: Att andas genom en näsborre medan du springer kan hjälpa till att förbättra kroppens tolerans för koldioxid och träna andningsmusklerna, vilket kan göra dig mer effektiv i syreanvändning vid träning på havsnivå. Detta kan ha en viss likhet med de effekter som höghöjdsträning ger, som ökad syretransportförmåga och effektivitet i musklernas syreanvändning, men effekten är oftast mildare och temporär.

Kan näsandning efterlikna höghöjdsträning?

Delvis, men inte helt. Effekterna kan överlappa på så sätt att kroppen tränar på att hantera lägre syretillgång och på att effektivisera syreanvändningen, men långsiktig hypoxisk anpassning, som fler röda blodkroppar, uteblir oftast. Begränsad andning genom en näsborre skapar istället en form av koldioxidtolerans och stärker andningsmusklerna, vilket kan förbättra uthålligheten och ge bättre syreanvändning vid havsnivå.

Sammanfattningsvis kan näsandning under träning ge vissa likheter med höghöjdsträning, främst i form av ökad tolerans för koldioxid och en viss syreeffektivisering. Men den tydliga ökningen i hemoglobin och röda blodkroppar som sker vid höghöjdsträning kommer inte att uppnås med enbart näsandning på havsnivå.

Finns det ökad risk för blodproppar om mängden röda blodkroppar ökar jämfört med det normala?

Ja, en ökad mängd röda blodkroppar kan öka risken för blodproppar, eftersom ett högre antal röda blodkroppar gör blodet tjockare (mer visköst). Detta kan påverka blodflödet och öka belastningen på hjärtat, vilket i sin tur kan leda till en ökad risk för att blodproppar bildas. Här är några faktorer som bidrar till detta samband:

Ökad viskositet: Med fler röda blodkroppar i blodet blir blodet mer trögflytande, vilket gör det svårare för blodet att flöda smidigt genom blodkärlen. Detta ökar risken för att små proppar bildas, särskilt i mindre blodkärl, och att dessa kan utvecklas till större blodproppar som hindrar blodflödet.
Försämrad cirkulation: Blodets ökade tjocklek kan sakta ner cirkulationen, särskilt i områden där blodflödet redan är långsamt, som i vener i benen. Detta ger mer tid för blodkropparna att klumpa ihop sig, vilket ökar risken för proppbildning (trombos).
Hög höjd och dehydrering: För personer som vistas på hög höjd, där syrenivån är låg, ökar kroppen produktionen av röda blodkroppar för att förbättra syretransporten. I kombination med dehydrering, som ofta förekommer i hög höjd-miljöer, blir blodet ännu mer koncentrerat och trögflytande, vilket kan ytterligare öka risken för proppbildning.
Polycytemi: Vid ett långvarigt överskott av röda blodkroppar kan ett tillstånd som kallas polycytemi utvecklas. Polycytemi ökar risken för blodproppar, högt blodtryck och andra kardiovaskulära problem på grund av det tjockare blodet. Detta är ofta en risk för dem som ägnar sig åt kronisk höghöjdsträning, fridykare som använder EPO för att öka röda blodkroppar, eller vid sjukdomstillstånd som polycytemia vera.
Stillasittande och immobilisering: Med högre viskositet och fler röda blodkroppar kan risken för proppar öka ytterligare om blodflödet saktas ner på grund av stillasittande, till exempel under flygresor eller vid immobilisering efter en skada. När blodet har högre tendens att klumpa sig, är det särskilt viktigt att hålla igång cirkulationen.

Förebyggande åtgärder

För att minska risken för blodproppar vid en ökning av röda blodkroppar kan man:

Se till att hålla sig ordentligt hydrerad.
Undvika långvarigt stillasittande och försöka röra på sig regelbundet.
Övervaka blodvärden om man vistas länge på hög höjd eller tar EPO (erytropoietin) av medicinska skäl.

Sammanfattning: En ökad mängd röda blodkroppar kan öka risken för blodproppar på grund av blodets högre viskositet och potentiellt långsammare flöde. Risken är särskilt hög vid långvarig höghöjdsexponering, uttorkning, eller om antalet röda blodkroppar stiger markant, så det är viktigt att balansera dessa faktorer och överväga förebyggande åtgärder.

Om jag nu förstått det rätt så är det hälsosammare att vid havsnivå anstränga sig med tex löpning och andas genom ena näsborren och göra detta regelbundet, typ varje dag, jämfört med att göra höghöjdsträning och eventuellt EPO tillskott?

Ja, du har förstått rätt! Att träna på havsnivå och samtidigt begränsa andningen (till exempel genom att andas genom en näsborre) kan vara ett hälsosammare alternativ jämfört med att göra höghöjdsträning eller att ta EPO-tillskott. Här är några anledningar till varför:

1. Säkerhet och risker för blodproppar

Låg risk för blodproppar: Genom att träna på havsnivå utan att öka antalet röda blodkroppar för mycket minskar du risken för blodproppar. Höghöjdsträning och särskilt EPO-tillskott kan öka blodets viskositet (tjocklek) och därmed risken för blodproppar, vilket innebär potentiella hälsorisker som hjärt-kärlproblem.

2. Naturlig koldioxidtolerans och andningseffektivitet

Förbättrad CO₂-tolerans: Att andas genom en näsborre eller genom en liten öppning skapar en koldioxidackumulering i kroppen, vilket är säkert på havsnivå och tränar kroppen att tolerera och hantera högre koldioxidnivåer. Detta leder till förbättrad andningskontroll och effektivare syreanvändning i musklerna, vilket kan ha långsiktiga prestationsfördelar.
Starkare andningsmuskulatur: Begränsad andning stärker också andningsmusklerna, vilket kan förbättra uthålligheten vid andra aktiviteter.

3. Hjärt- och kärlhälsa

Lägre blodtryck och mindre hjärtstress: På hög höjd ökar blodtrycket och hjärtat arbetar hårdare för att leverera syre till vävnaderna. På havsnivå är blodtrycket naturligt lägre, och när du andas genom en näsborre kan du ändå öka din syreeffektivitet och kardiovaskulära hälsa utan att utsätta hjärtat för hög höjd-stress.
Bättre cirkulation utan överdriven viskositet: Att träna på havsnivå med kontrollerad andning håller blodets viskositet normal, vilket minskar risken för blodproppar och cirkulationsproblem.

4. Avsaknad av riskfyllda tillskott

Inget behov av EPO-tillskott: EPO-tillskott är ett potent hormon som stimulerar produktionen av röda blodkroppar, men det kan öka blodets viskositet och risken för blodproppar samt överbelasta hjärt-kärlsystemet. Daglig träning med kontrollerad andning på havsnivå kan uppnå liknande fördelar för syretolerans utan dessa risker.

5. Anpassning till syrebrist på ett naturligt sätt

Naturlig och långsiktig förbättring: Att begränsa andningen skapar en mild syrebrist som hjälper kroppen att effektivisera syreanvändningen utan extrema höghöjdspåverkan. Kroppen vänjer sig långsamt vid en lägre syretillgång och bygger upp uthållighet och syreeffektivitet på ett sätt som är skonsamt och hållbart för långsiktig hälsa.

Sammanfattning:

Att springa och träna på havsnivå med kontrollerad andning, som genom en näsborre, är en hälsosammare och säkrare metod än höghöjdsträning eller EPO-tillskott. Det förbättrar koldioxidtoleransen, andningsmuskulaturen och syreeffektiviteten på ett naturligt sätt, vilket minimerar risken för blodproppar och andra hjärt-kärlrisker.